Junilistans idéprogram

I. Idémässiga grundvalar

Junilistan ställde upp i valet till EU-parlamentet den 13 juni 2004. Vårt syfte var att erbjuda ett alternativ för de fyrtio procent av medborgarna som enligt vår bedömning var politiskt hemlösa, därför att de vill ha ett modernt Sverige på marknadsekonomins grund, ett Sverige med ekonomisk tillväxt och ett Sverige som står kvar i EU, men samtidigt ett Sverige som inte viljelöst ger upp alltmer av sin politiska självständighet och kontrollen över sin relativt liberala blandekonomi till en centralbyråkratisk koloss med ringa politisk legitimitet.

Junilistans idéprogram

EU-samarbetet innebär att ännu en politisk beslutsnivå öppnas högt över medborgarnas huvuden och detta sker samtidigt som den kommunala beslutsnivån, som ligger närmast medborgarna snabbt förlorar i betydelse. Fenomenet återspeglar tendensen att centrala beslutsfattare alltid finner att makten bör centraliseras ytterligare. Det talas för närdemokrati, men vi går mot fjärrdemokrati. I det politiserade Europa är en sådan utveckling särskilt farlig, eftersom individens levnadsvillkor i så stor utsträckning avgörs av politiska beslut. Individens möjlighet att kontrollera sin egen tillvaro undermineras därmed ständigt.

Vi gick in i den politiska kampen om EU:s framtid med ledstjärnan att vi vill förhindra att den politiska makten kontinuerligt förskjuts från Sverige till Bryssel. Detta är vår politiska kompass. Vi ser stora risker för att den nuvarande utvecklingen leder till en förstelnad byråkratisk koloss som hindrar kreativitet och tillväxt och till ett förstelnat demokratiskt system där de politiska besluten i praktiken både utformas och fattas över huvudet på medborgarna. I förlängningen av denna historiska process ser vi stora risker för att ineffektivitet, sjunkande politisk legitimitet och konflikter mellan medlemsländerna blir ett hot mot EU:s fortbestånd.

Varför krävs en alternativ lista?

Varför krävs en alternativ lista?

Vi ställde upp en lista med kandidater till Europaparlamentsvalet den 13 juni 2004, därför att den politiska makteliten, de socialdemokratiska och borgerliga partiernas ledningar, nominerade enbart jasägare som uppenbarligen inte avser att motarbeta en fortsatt förskjutning av makten från Sverige till Bryssel. Det är ett utslag av politisk arrogans att dessa nomineringar gjordes, trots att den då nyligen genomförda folkomröstningen om EMU tydligt visade att det finns en mycket stor grupp väljare som därmed ställs utan alternativ i valet den 13 juni 2004.

Vi räknade med betydande folkligt stöd i EU-valet i juni. En opinionsundersökning i februari visade att fyrtiotvå procent av svenska folket anser att det är bra att ett sådant alternativ erbjuds och hela tjugofem procent uppgav att de skulle rösta på ett sådant parti. Vi räknade med att detta skulle komma att bli en tankeställare för de etablerade partierna, så att de inför riksdagsvalet år 2006 kommer att presentera kandidater som företräder den breda svenska opinion som är för fortsatt EU-medlemskap, men mot en fortsatt förskjutning av den politiska makten från Sverige till Bryssel.

Grunderna för vår EU-vision är subsidiaritet och flexibel integration

VÅR VISION

Grunderna för vår EU-vision är subsidiaritet och flexibel integration

Med tungvrickaren subsidiaritet menas att politiska beslut skall läggas på den lägsta möjliga nivå som är förenlig med ett effektivt beslutsfattande. Detta kan synas vara ett självklart uttryck för sunt förnuft och alla politiska grupperingar uttrycker en läpparnas bekännelse till denna princip som också kallas närhetsprincipen på svenska. I förslaget till ny författning för EU presenteras den i Artikel I-9 som en grundläggande princip för EU:s styrelseskick.

Verkligheten ser emellertid annorlunda ut. Ständigt nya områden tas upp på EU:s dagordning. Dit hör t ex socialpolitik, skatteregler, jaktfrågor, skogsvård, rätten att snusa, kvinnors bröstoperationer, arbetstidsregler för bussförare och läkare och mobbning på arbetsplatserna. Listan växer ständigt och socialdemokraternas och de borgerliga partiernas EU-parlamentariker motarbetar inte denna kontinuerliga överföring av den politiska makten från Sverige till Bryssel. I praktiken fungerar de snarare som lobbyister för EU:s överstatliga politiska inriktning.

Vi vill ha ett EU som bara hanterar frågor som är av sådan gränsöverskridande karaktär att de inte kan hanteras av medlemsländerna på egen hand och som samtidigt inte är av så global karaktär att de bör hanteras av FN och dess olika organ. Det betyder att vi vill ha ett EU som begränsar sig till att administrera och skydda den inre marknaden och till att hantera miljöfrågor, kemikalieanvändning och andra frågor där flertalet EU-länder har gemensamma intressen.

Flexibel integration innebär att länder som har gemensamma intressen på ett område tillsammans skapar en organisation för just denna uppgift. Den konkreta innebörden för Europapolitiken är att man inte skall försöka pressa in alla möjliga frågor i EU:s ramverk, bara för att några europeiska länder råkar ha skäl att vilja samarbeta om dem. EU, vars huvuduppgift är att säkerställa en fri inre marknad för ett demokratiskt Europa på marknadsekonomins grund, skall inte påtvingas allehanda andra samarbetsprojekt som inte rimligen bör omfatta hela detta stora, heterogena område från Donegal till Galicien och från Cypern till Norrbotten.

Samarbete i försvars-, säkerhets- och valutafrågor och mycket annat skall ligga utanför EU och bara engagera de länder som vill och kan delta. Därigenom får vi en institutionell konkurrens mellan Europas länder om att finna goda lösningar på olika samhällsfrågor och vi undviker därmed att växande motsättningar kring olika samarbetsprojekt blir ett hot mot EU:s överlevnad.

EU-parlamentet eller Sveriges riksdag

EU-parlamentet eller Sveriges riksdag

Två vanliga och inbördes närmast oförenliga invändningar vi mötte mot tanken att ställa upp i valet till EU-parlamentet var följande. För det första saknar vi en vision av vilket EU vi står för. Vi är bara nejsägare, hävdar man. För det andra tar vi upp en mängd stora frågor som i huvudsak faller på Sveriges riksdag och regering att besluta om. Det är ju medlemsstaten Sverige som tar ställning till förslaget om ny författning, till tanken på folkomröstning i frågan osv., får vi höra. Dessa frågor avgörs inte i EU-parlamentet.

Rent formellt är detta riktigt, men det fanns ändå starka skäl att ställa upp i EU-valet. För det första är det ju så att ett växande antal frågor är föremål för behandling i EU-parlamentet och det kommer att bli alltmera debatt om vad som skall behandlas i parlamentet och vad som skall skötas i medlemsländerna. Det måste då finnas företrädare där för vår linje att maktöverföringen från medlemsländerna till Bryssel skall hejdas och delvis reverseras.

De svenska väljarna kan inte veta vilka frågor som kommer upp under en femårig mandatperiod. Det är omöjligt att tänka sig att de som ställde upp i valet i juni 2004 skulle kunna valts på grundval av sin redovisade inställning till hamndirektivet, habitatdirektivet, finansdirektivet osv. och få mandat av väljarna för denna.

Valdebatten måste ge en bild av kandidaternas ideologiska grundsyn på vilken roll EU skall spela i europeisk politik, så att väljarna kan ta ställning på grundval av denna. De måste veta vilken kompass EU-parlamentsledamoten kommer att använda för att ta ställning till den strida ström av ärenden som kommer att flyta in i EU-parlamentet under de kommande fem åren.

För det andra var det absolut nödvändigt att Europafrågorna äntligen kom upp till seriös behandling i den svenska politiska debatten. Detta sker egentligen aldrig vid riksdagsvalen. Då dominerar sådana frågor som regeringsmakten, socialpolitiken (maxtaxa på dagis), skatterna och sysselsättningen och så lär det förbli.

Europapolitiken har egentligen bara varit uppe till debatt vid folkomröstningarna 1994 och 2003. EU-parlamentsvalen vart femte år är ett naturligt tillfälle att få till stånd en bred debatt i Europafrågorna och det skulle bli löjeväckande om man försökte lyfta ut de bitar som just nu står på dagordningen i EU-parlamentet.

Det är egentligen en självklarhet att valen till EU-parlamentet måste ske efter valkampanjer där det förekommer en rejäl opinionsbildning kring hela Europapolitiken, så att medborgarna får en överblick över hela problemkomplexet innan de väljer valsedel.

II. Listans karaktär

Personval av kvalificerade kandidater

På Junilistans valsedel fanns åtta kandidater med hög kompetens som representerade ett politiskt tvärsnitt från vänster till höger i svensk politik. Deras politiska hemvist angavs på själva valsedeln, så att väljaren lätt kunde identifiera dem. Genom att vi höll nere antalet kandidater till åtta, kunde effekten av att väljarna kryssade för sin favoritkandidat bli stor.

Enligt vallagen blir varje kandidat som får mer än fem procent av de röster som avges på listan uppflyttad överst. Med åtta kandidater var det fullt möjligt att alla skulle kunna få över fem procent och därmed flyttas upp och rangordnas efter hur många kryss de fick. I detta fall skulle det bli ett rent personval.

Vi erbjöd därmed väljarna något som ligger så nära personval som man komma med nuvarande vallagar och väljaren kunde lyfta fram en kandidat som hon eller han känner sig allmänt politiskt befryndad med.

Inte ett enfrågeparti

Våra företrädare är i första hand ense om att i EU-parlamentet företräda linjen att många frågor som kommer upp till behandling inte skall beslutas om där utan på nationell nivå. De kommer då att rösta för att avvisa behandlingen och återremittera frågorna till nationell nivå. De skall också ta initiativ till att debattera möjligheten att återföra områden från EU-nivån till medlemsländerna, där de finner detta lämpligt. Genom sina debattinlägg och ställningstaganden skall de också rent allmänt bidra till att bilda opinion på europeisk nivå mot en fortsatt koncentration av makten till Bryssel.

Det låg nära till hands att förlöjliga en sådan tanke eftersom vi inte kunde räkna med att få in mer än en handfull ledamöter. Men om man tänker så, underkänner man ju helt möjligheten att ha ett demokratiskt fungerande EU. Eftersom Sveriges befolkning bara utgör ett par procent av EU:s, måste vi alltid räkna med att det svenska inflytandet på EU:s politik kommer att vara helt marginellt. Det är ju just därför som frågor som kan behandlas på nationell nivå inte skall föras upp till Bryssel.

Trots denna grundinställning kommer det naturligtvis upp många frågor som våra företrädare anser hör hemma på EU-nivå. Då kan man räkna med att socialdemokratiska företrädare röstar efter sina värderingar och liberala och konservativa efter sina. De är ju politiskt deklarerade på vår lista och invalda på mandat i dessa avseenden också. Deras gemensamma politiska front, avser ju motståndet mot att förskjuta makt till Bryssel.

Listans kandidater skall företräda Sverige i Bryssel, inte företräda Bryssel i Sverige

Direktiven från Bryssel regnar över Sverige och de svenska riksdagsmän som har till uppgift att syna förslagen från Bryssel, bereda dem för behandling av Sveriges riksdag och bilda opinion i frågorna är i huvudsak ställda åt sidan. När frågorna kommer upp i riksdagens EU-nämnd, en för flertalet svenska medborgare okänd riksdagsnämnd, är frågorna sedan länge i praktiken avgjorda genom ett dolt samspel mellan ett fåtal ledande politiker och ett stort antal tjänstemän i Bryssel och i svenska departement och verk.

De representanter som svenska folket har i EU-parlamentet är okända för svenskarna. Nästan ingen kan nämna namnet på någon. De svenska EU-parlamentarikerna inom de kristdemokratiska/konservativa, socialdemokratiska och liberala grupperna sväljs av EU-apparaten. För att kunna göra karriär i EU-parlamentet måste de till exempel låta den gemensamma jordbrukspolitiken passera och rösta för resolutioner som kräver att EU ska utvecklas till ett Europas Förenta Stater. I praktiken fungerar dessa svenska EU-parlamentariker som lobbyister för EU:s överstatliga politiska inriktning. Dessa EU-parlamentariker och vår svenska EU-kommissionär är en del av den grupp som driver överstatlighetsmodellen i EU och denna grupp har i praktiken problemformuleringsprivilegiet i EU-frågor.

Junilistans ledamöter skall förbli svenska folkets företrädare i Bryssel under hela sin mandatperiod och kommer att vara invalda på ett mandat att motverka en fortsatt marsch mot överstatlighet.

III. Ställningstagande i några konkreta frågor

Nej till Framtidskonventets författningsförslag

Vi säger nej till det författningsförslag som har lagts fram av Framtidskonventet. Det presenteras som en okontroversiell förenkling av redan gällande ordning som därför bör accepteras utan djupare politisk debatt. De etablerade partierna hävdar att ingen folkomröstning krävs, eftersom rikets statsskick inte förändras.

Den socialdemokratiska regeringen gick i början av sommaren 2003 så långt att den menade att riksdagen inte behövde debattera frågan och ge regeringen ett förhandlingsmandat, eftersom regeringen redan visste hur riksdagen ställer sig. Under hösten 2003 gav riksdagen med överväldigande majoritet regeringen i praktiken ett öppet mandat att acceptera författningsförslaget.

Förslaget är utformat för att möjliggöra fortsatt utvidgning av Brysselmaskineriets makt på medlemsländernas bekostnad och de stora ländernas makt på de smås bekostnad. Om det antas blir det därför ytterligare ett stort steg mot att underminera de små medlemsstaternas självbestämmande.

Förslaget är en egendomlig blandning av smått och stort där dock hela uppläggningen visar fram mot skapandet av en europeisk superstat. Förslaget är den hittills starkaste manifestationen av det överstatliga tänkande som väljarna underkände i folkomröstningen om EMU. Redan det faktum att det är fråga om en konstitution – något som stater brukar ha – är betecknande. Den valda titeln på dokumentet ”Fördrag om upprättande av en Konstitution för Europa” visar att det ingalunda bara är fråga om en förenkling och rationalisering av redan existerande överenskommelser, vilket det svenska politiska etablissemanget har velat hävda. Tvärtom konstaterar tunga statsvetenskapliga remissinstanser att om Sverige accepterar denna författning, innebär det en grundläggande förändring i statsskicket.

Försöket att genom en snabbehandling av förslaget genomföra en sådan förändring misslyckades, men inte tack vare det svenska demokratiska systemets kontrollmakt utan genom Polens och Spaniens ovilja att släppa sina fördelaktiga röstvillkor och genom att Frankrike hade funnit att det inte låg i landets intresse att få det antaget vid toppmötet i Bryssel den 13 december 2003.

Författningshaveriet är ett bra exempel på hur strävan efter mera överstatlighet och mera makt för de större länderna skapar spänningar som hotar EU-samarbetet.

Vårt underkännande av Framtidskonventets förslag betyder emellertid inte att vi stöder det nu gällande Nicefördraget. Nicefördraget är en oformlig och svårtolkad härva av de överenskommelser som ingåtts under hela den Europeiska unionens historiska och utgör inget hinder för fortsatt maktförskjutning från medlemsländerna till EU-nivån.

Vi förnekar således inte att det krävs ett nytt fördrag som är begripligt och tydligt klarlägger för medborgarna vad som skall kunna beslutas på EU-nivå. Ett sådant nytt förslag till EU-fördrag skall arbetas fram under öppen debatt i de olika medlemsländerna. Arbetet måste få ta den tid som krävs och det nya fördraget måste vara så utformat att det inte ger utrymme för en dold fortsatt maktförskjutning från medlemsländernas regering och riksdag till EU-organ. Det måste finnas goda möjligheter enligt det nya fördraget att åternationalisera en del av de områden som redan har flyttats upp på EU-nivå.

Vi säger nej till inrättandet av en EU-president och en särskild utrikesminister för EU och vill undersöka vilka ämnesområden som bör föras över från att vara föremål för majoritetsbeslut till att kräva enhällighet i ministerrådet.

Trots att vi anser att Sverige skall vara medlem i EU, menar vi också att det är självklart att det skall finnas en utträdesparagraf i EU:s fördrag. Det ter sig orimligt att en politisk majoritet vid en historisk tidpunkt skall kunna binda alla kommande generationer för all framtid. Politiska beslut måste alltid kunna omprövas.

Folkomröstning om författningen är ett demokratiskt krav
Vi kräver vidare folkomröstning om det författningsförslag som läggs fram oavsett hur vi ställer oss till innehållet. Även om det skulle få en för oss godtagbar utformning anser vi att det måste förankras och ges demokratisk legitimitet genom folkomröstning. Behandlingen av Stabilitets- och tillväxtpakten i höstas är en påminnelse om hur det kan gå när överenskommelser trumfas igenom snabbt och omärkligt och därmed saknar legitimitet. Frankrike och Tyskland fann att de inte ville acceptera reglerna och struntade därför i dem.

Valutaunionen

Vi anser att valutaunionen inte skall vara en del av ett sådant allmänt fördrag. Det bör stå medlemsländerna fritt att själva bestämma om de skall ansluta sig till valutaunionen, en princip som ju i delvis kommit att accepteras genom att Storbritannien och Danmark har fått uttryckliga undantag. Om det kvarstår i ett framtida fördrag att euron är EU:s valuta, måste Sverige få ett formellt undantag på samma sätt som Danmark och Storbritannien så att det blir statsrättsligt helt klart att landet har rätt att stå utanför och att folkomröstningsresultatet därmed kan respekteras.

Offentlighetsprincipen i EU

Vi vill verka för att den offentlighetsprincip som gäller i Sverige och Finland skall gälla alla EU-organ och därmed skapa den genomlysning som uppenbarligen behövs för att möjliggöra en demokratisk kontroll av detta svårgenomskinliga system.

EU:s ekonomi och administration

Vi vill utsätta EU:s institutioner för samma kostnadskontroll och beredskap för nedskärningar som vi gör i Sverige. Vi anser att t ex Ekonomiska och Sociala Kommittén och Regionkommittén bör avvecklas, eftersom de kostar skattebetalarna pengar utan att åstadkomma några påvisbara resultat.

Vi motsätter oss bidrag till EU-partier eller EU-federalistiska organisationer. Den biståndspolitik via EU som nu bedrivs med pengar från medlemsländerna avskaffas. Medlemsländerna bör använda dessa pengar för bistånd i nationell regi i enlighet med värderingarna i de olika medlemsländerna. Överlag kan vi räkna med att medlemsländerna är bättre på att bedriva biståndspolitik än EU-kommissionen, som ständigt dragits med bedrägeriproblem inom biståndsverksamheten.

Vi vill också noga bevaka EU:s övriga budgetutgifter och ifrågasätta de delar som inte sköts på rätt sätt. Den svenske representanten i EU:s revisionsrätt, Lars Tobisson, konstaterade för något år sedan att revisionsrätten bara har kontroll över fem procent av utgifterna, nämligen de fem procent som EU:s egna institutioner själva förfogade över. Resten är bidrag och subventioner som utbetalas via medlemsländerna och det är mycket svårt att bedöma hur stor del av dessa som faktiskt går till avsedda ändamål.

Vi motsätter oss att EU ges egen beskattningsrätt, s k finansiell autonomi. Det skall inte införas nya speciella skatter eller avgifter, som går direkt till EU:s kassa, utan EU skall finansieras genom medlemsavgifter från medlemsländerna. Om EU får möjlighet att ta ut skatter och avgifter på egen hand direkt av medlemsländernas skattesubjekt får vi ännu en nivå att betala skatter till och då en nivå som är extremt svår att för medborgarna att kontrollera politiskt.

Vi anser också att medlemsavgifternas storlek ska avgöras från år till år och vi motsätter oss avgiftsökningar.

EU-parlamentarikernas ekonomiska villkor

Vi motsätter oss förslaget att höja EU-parlamentarikernas löner till en dubbelt så hög nivå som den som gäller för svenska riksdagsmän. Vi anser att en svensk EU-parlamentariker skall ha samma lön som en svensk riksdagsman och korrekta ersättningar för resekostnader och förhöjda levnadsomkostnader. De dolda förmåner som idag finns i form av bland annat reseersättningar, som är mycket högre än den faktiska resekostnaden, skall avskaffas.

EU-politiken för jordbruk, utrikeshandel, fiske och regionalstöd
Den gemensamma jordbrukspolitiken i EU avskaffas och jordbrukspolitiken åternationaliseras. Om ett land vill driva t ex. en jordbrukspolitik där öppna landskap skall subventioneras, så skall det bekostas av landet självt. Det måste naturligtvis skapas regler för vilka metoder medlemsländerna får använda för sådana ändamål, så att inte den fria handeln i jordbruksprodukter inom EU undermineras.

EU:s tullar på jordbruksprodukter och tekoprodukter mm skall avskaffas liksom också EU:s jordbrukssubventioner. Detta är sannolikt den viktigaste insats för de fattiga länderna som EU kan göra och det är dessutom en viktig insats för EU:s egna låginkomsttagare. Det är också nödvändigt att gå igenom hela EU:s regelsystem på olika områden för att rensa dem från dold protektionism.

EU:s fiskeavtal med länder i till exempel Afrika bidrar till utfiskning av världshaven och hämmar många utvecklingsländers möjlighet att själva bygga upp en lönsam fiskeindustri. EU:s gemensamma fiskepolitik måste reformeras i grunden.

EU:s regionalpolitik (som i EU-sammanhang kallas strukturpolitik) avskaffas. Att skapa regional balans sköter medlemsländerna bäst själva.

Nej till maktöverföring till EU på ytterligare områden

Vi motsätter oss de tankar som framlagts om gemensam t ex skogspolitik, turistpolitik och invandringspolitik liksom varje strävan att införa gemensamma EU-regler för t ex kvinnors bröstoperationer eller mobbning på arbetsplatser, vilket har varit uppe till förslag. Vi menar att dessa frågor skall hanteras av medlemsländerna själva i deras egna nationella parlament, i demokratiska församlingar som återspeglar värderingarna i respektive land.

Likaså anser vi att sociala och fackliga rättigheter på arbetsmarknaden är nationella frågor som skall handhas av de nationella parlamenten.

Vi vill återkalla EU:s s k habitatdirektiv och ett fågeldirektiv där man listat skyddsvärda rovdjur och fåglar inom unionen. Sådana direktiv som då skall gälla för alla länder i det från djurlivssynpunkt extremt heterogena Europa är orimliga. Att samma direktiv skall gälla från Cypern till Karesuando får märkliga konsekvenser. Det är svårt att finna någon anledning att reglera bestämmelser om skyddsjakt på t ex björn och lodjur på EU-nivå.

Detta är ett särskilt extremt exempel på hur centralisering till EU-nivån orsakar absurditeter och undergräver EU-samarbetets legitimitet i vida kretsar runt om i Europa. Det kan också ses som ett beklämmande uttryck för centralbyråkratins misstro mot medlemsländernas politiska mognad att utgå från att de inte klarar att själva hantera sådana frågor. Utgångspunkten måste rimligen vara att Finlands eller Sveriges riksdag och naturvårdsmyndigheter kan klara jaktvården i de egna länderna på ett fullt tillfredsställande sätt.

Utrikes- och säkerhetspolitik

Vi säger nej till skapandet av en EU-armé. Detta är ett viktigt exempel på en fråga där principen om flexibel integration måste gälla. Det är mycket olämpligt att försöka pressa in ett militärpolitiskt samarbete i ett EU, vars medlemsstater har gått med i en organisation som ursprungligen var avsedd för något helt annat.

Det leder till konflikter mellan länderna och för varje nytt sådant område som pressas på EU, faller förtroendet för organisationen i länder där det inte finns folkligt stöd för just den åtgärden. EU:s legitimitet undergrävs. Om några EU-länder vill bygga upp ett militärt samarbete utanför NATO, skall de göra det utanför EU:s institutioner för att inte belasta denna redan konfliktplågade organisation ytterligare.

Vi menar att varje medlemsland i EU självt skall avgöra om det vill vara medlem av försvarsalliansen NATO, delta i en försvarsallians uppsatt av Frankrike, Tyskland och Belgien eller välja någon form av alliansfrihet. Försvarspolitiken hör inte hemma i EU.

Vi vill att Sverige skall ha en egen röst i FN och kunna vara en oberoende fredsmäklande kraft i världen. Idag anpassas den svenska utrikespolitiken alltmera efter EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och ännu ett viktigt politiskt område håller därmed på att i smyg föras bort från svensk opinionsbildning och beslutsfattande.

Efter att Bulgarien och Rumänien så småningom har kommit in bör EU:s utvidgning fortsätta med Turkiet och de övriga länderna på Balkan. Därvid måste det ställas samma höga krav på respekt för mänskliga rättigheter och kamp mot korruption och organiserad brottslighet som har gällt för de tio länder som blev EU-medlemmar i maj 2004.

Arbetskraftsinvandring från de tio nya länderna

EU-systemet ställs på ett hårt prov när de tio nya länderna nu kommit in. Hur den fria rörligheten på arbetsmarknaden skall kunna fungera tillsammans med den västeuropeiska välfärdsstatens olika bidragssystem, när EU utvidgas med ett antal länder med en mycket lägre medelinkomst än nuvarande medlemsländer är en olöst fråga i Sverige.

Vi anser att den gemensamma arbetsmarknaden är en av de viktigaste delarna av EU:s inre marknad. Det är därför mycket viktigt att detta stora framsteg inte går förlorat, när de aktuella problemen hanteras. Samtidigt följer det av vår grundläggande ideologiska inställning att besluten om hur anpassningen skall gå till måste tas i varje enskilt medlemsland i samverkan mellan det nationella parlamentet och arbetsmarknadens parter.

Justitiefrågor

Vi vill inte medverka till någon Fästning Europa. Ett medlemsland i EU ska kunna föra en generös flyktingpolitik om det så önskar.

Det skall vara tillåtet för EU:s medlemsländer att återupprätta gränskontrollerna mot andra EU-länder om de anser att det krävs för att stoppa narkotikahandel, smuggling av alkohol och tobak, samt trafficking.

Vi säger nej till en gemensam åklagarmyndighet i EU. Straff- och civilrätt skall förbli nationella frågor och utvecklingen av lagstiftning och rättsskipning på dessa områden skall ske i konkurrens mellan medlemsländerna om att finna goda lösningar i stället för att beslutas centralt i Bryssel.

Miljö- och hälsofrågor

EU skall inte besluta om rökning på allmän plats, snusning, alkoholreklam o dyl.

Medlemsländerna skall själva ha rätt att fatta beslut om mer strikta lagar som skyddar miljön, konsumenterna eller folkhälsan. De skall t ex kunna förbjuda alkoläsk om de så önskar, trots att detta innebär att rätten till fri rörlighet av varor då i viss utsträckning begränsas.

Vår prioritering av det nationella självbestämmandet innebär att om ett medlemsland finner att omsorgen om folkhälsan kräver en restriktiv alkoholpolitik som kommer i konflikt med kravet på fri rörlighet för varor så måste detta åtminstone i princip kunna vara en utväg. Den politiska kampen om vilken politik som skall föras på sådana områden måste föras på den egna politiska arenan, så att de beslut som fattas får demokratisk legitimitet.

Djurtransporterna inom EU måste begränsas och en centralisering av livsmedelsproduktionen förhindras. En viktig förklaring till de långa och plågsamma djurtransporterna inom EU är att EU-stöd har givits till utbyggnad av stora slakterier i t ex Syditalien som sedan kan dra till sig djur ända från Irland och Storbritannien.